Även om jag är hemma från Bourgogne har jag några bloggposter kvar som jag inte hann med. Denna blir ett bildreportage från besöket hos tunnbindaren François Freres i Saint Romain. Här gör man fat som används av de främsta vinproducenterna världen över.
[slideshow]
Hundraåriga ekar klyvs, sågas och lagras för att få rätt karaktär.
Under två år utsätts ekstavarna för väder och vind samt utsätts för mikroorganismer.
Den ”gröna” karaktären försvinner och träet torka sakta.
Man tillverkar cirka 40 000 fat om året och lagerhåller ek för två år. Det blir lite pengar.
En del ek reserveras från början för särskilda kunder. Här ett parti avsett för Hospices de Beaune.
Den lagrade svatgrå eken tornar upp sig.
Vidjor förberedda att sättas på fatens ändar som skydd och dekoration.
Kraftiga stålband som håller de hyvlade stavarna på plats när faten sätts samman.
Faten har fogats samman i ena änden...
...men står ut som en kjol nedtill.
För att kunna böja ekstavarna begjuts de med vatten på utsidan...
...och hettas upp på insidan med eld.
Efter att fatet fått sin form fortsätter eldandet...
...tills insidan blir rostad och de karaktäristiska smakerna av vanilj, kaffe, toast, kanel och annat kan utvinnas av vinet.
Hod François Freres utförs arbetet fortfarande hantverksmässigt...
...vilket kräver gammaldags verktyg...
...och skapar en miljö som som är tungarbetad och bullrig.
De blanka tunnbanden ersätter de kraftiga stålbanden som hållit ekstavarna på plats.
![]( "tonnellerie18")
- Den fasade kanten där ändsidan ska sitta tätas med en deg av vetenjöl och vatten.
Ändsidan fogas samman som ett pussel eller ett ”klickgolv”...
...och brännmärks med tillverkarens namn.
Någonstans måste vinet in...
...och här kan man borra ett hål för en tappkran. Ni vet lite som en bag-in-box.
Faten färdiga att skeppas ut över världen...
...men får först en oestetisk plastinslagning för att inte torka ut.
